Arkiv

Recensioner

Här samlar vi recensioner som Kong-redaktionen har skrivit. Nyfiken på vårt betygsssystem? Klicka här!

Recension: Luigi’s Mansion 3

Luigi’s Mansion 3 börjar mysigt och rofyllt även om det bestämt verkar vara något riktigt lurt med hotellpersonalen som välkomnar Luigi och hans resesällskap till det lyxiga The Last Resort. Mycket riktigt tar det inte lång tid innan idyllen slås i spillror. Inte bara Prinsessan och toadarna utan även Mario blir tillfångatagen av spöket King Boo. Kvar är bara Luigi och hans söta spökhund Polterpup och det blir upp till dem att hitta vännerna.

Räddningsinsatsen försvåras avsevärt och blir en kombinerad vän-, knapp-, och spökjakt då det visar sig att knapparna i hotellets hiss har försvunnit samt att hela hotellet är hemsökt av ett stort antal vålnader. Till sin hjälp har Luigi, förutom vovven, den specialdesignade dammsugaren Poltergust G-00 samt sin gröna dubbelgångare Gooigi. Denna tvilling är gjord av grön gegga, tål tyvärr inte vatten, men kan lätt smita genom galler, undvika fällor och hjälpa till att lösa problem.

Läs mer

Recension: Fire Emblem: Three Houses

Fire Emblem: Three Houses satsas det stort på den sociala biten. Hade det varit tidstypiskt för spelet hade förmodligen alla karaktärer haft en stor närvaro på sociala medier och postat selfies alltför ofta. Istället blir det tebjudningar, blommor, presenter, matlagning, och förtroliga samtal. Det låter kanske en aning bisarrt för ett turbaserat strategispel där svärd, yxor, och magi används, men det får faktiskt spelet att växa. 

Tidigt i spelet blir du utvald till att vara lärare för ett av tre hus på en militärskola. Du får välja vilket hus du vill ha ansvar för och sedan blir detta även din bataljon. Som lärare lär du ut olika färdigheter inför strider och ser till att eleverna gör rätt karriärval. Det är här hela strategibiten börjar. Det finns mängder med taktiska beslut att ta – som vanligt i ett Fire Emblem-spel. Om man vill kan man fundera på varje litet beslut, alla kombinationer och taktiska val i oändlighet. Det är upp till spelaren själv att välja vilken nivå av strateginörderie som passar.

Läs mer

Recension: Vampyr

Få spel har en så stark pitch som actionäventyret Vampyr, som släpps till Nintendo Switch imorgon. Det utspelas i kvarteren runt ett nedgånget i sjukhus i London år 1918, när spanska sjukan precis har påbörjat en resa runt jordklotet som kommer att sluta med mellan 50 och 100 miljoner offer. Man utforskar den öppna världen, luskar i lokalbefolkningens hemligheter, och försöker förstå varför spelets huvudkaraktär, doktor Jonathan Reid, har blivit vampyr.

En intressant och mestadels outforskad historisk epok, starka gotiska vibbar, öppna miljöer att utforska, talangträd att putta poäng i… Checklistan på baksidan av Vampyrs omslag är lång, och den hade kunnat varit skriven med mig i åtanke. Längden på den listan betyder också att Vampyr har mycket att leva upp till, och det är i genomförandet som spelet faller till föga.

Läs mer

Recension: Ice Age: Scrat’s Nutty Adventure

I motsats till den riktiga istiden verkar Ice Age aldrig vilja ta slut. Men tur är väl egentligen det, för undertecknad kan inte få nog av den vansinnigt underhållande lilla urekorren Scrat och hans alltid lika tokiga upptåg. Därför kändes det givet att sätta tänderna i Ice Age: Scrat’s Nutty Adventure, eller som den lite fräsigare svenska titeln lyder: Scrats nötiga äventyr.

Här gäller det att hitta fyra stycken kristallnötter (eller är det nötkristaller?) som spridits ut över världen. Scrat sätts på prov genom att söka upp och återbörda dessa till det mystiska Scratazon-templet, och vips så är äventyret igång!

Läs mer

Recension: Columns II: A Voyage Through Time

Segas retroutgivningsserie Sega Ages är överlag välgjord och är bra alternativ för att uppleva gamla retrospel från 8- och 16-bitarstiden. Problemet är sällan genomförandet, det finns save states och dylikt så att du faktiskt kan lägga spelet åt sidan och fortsätta senare, och presentationen är smakfull. Nej, om något så är det spelen som inte riktigt håller hela vägen. Antingen för att de inte gjorde det från första början, eller för att de inte åldrats med värdighet.

Läs mer

Recension: Mortal Kombat 11

Det här är en av de svårare recensionerna jag skrivit på sistone, och symptomatiskt med hur konverteringar av stora tunga spel blir till Switch. För Nintendos maskin är ju mil från såväl Xbox One som PS4 eller en matig speldator, och det är ju där AAA-titlarna ska skina. Vissa spel tar sig till Switch med, andemening och gränssnitt intakt, medan andra tolkningar är stympade dussintolkningar som inte borde existera.

Mortal Kombat 11 är nästan verbatim detsamma som till de lite mäktigare spelformaten. Man har tagit samma spel och gjort det till Switch, med blodstänk och allt. Främst betyder det fulare grafik.

Läs mer

Recension: The Witcher 3: Wild Hunt – Complete Edition

Fyra år efter att The Witcher 3: Wild Hunt svepte Game of the Year-priserna släpps CD Projekt Reds enorma rollspel till den minsta spelkonsolen på marknaden. Tillkännagivandet av Switch-versionen av The Witcher 3 möttes av både entusiasm och skepsism. Ett av årtiondets bästa rollspel i bärbart format – ja tack. Man behöver åka många bussresor för att hinna spela igenom The Witcher 3: Wild Hunt med expansioner. Men vilka uppoffringar skulle CD Projekt Red behöva göra för att porta spelet till Switch?

The Witcher 3: Wild Hunt är ett massivt spel, och det designades med PC, Xbox One och PlayStation 4 i åtanke. Ett spel av den storleken kan inte krympas ned till en Nintendo Switch-kassett utan kompromisser. Frågan är vilka kompromisser CD Projekt Red och portstudion Saber Interactive har gjort, och vilka konsekvenser de har för spelupplevelsen. Är det här fortfarande det stämningsfulla äventyret vi minns från 2015, eller har något gått förlorat på vägen?

Läs mer

Recension: Snooker 19

Snooker är kanske inte den mest lukrativa sporten att göra ett spel på, så det är glädjande att Snooker 19 existerar. Här har vi alla mer eller mindre välkända spelare, från Ronnie O’Sullivan och John Higgins, till Mark Selby och Judd Trump. Det är med andra ord en så gott som komplett licens, hela vägen till BBC-kommentatorerna – Neal Foulds och David Hendon plöjer på under matcherna, lika upprepande som vanligt i sportspel. All grafik känns igen från tv-sändningarna, och det råder ingen tvekan om att det här är så nära snooker du kan komma utan att spela själv.

Snooker? Ja, det kanske inte är allmänt känt, men det är alltså ett biljardspel, och förbannat svårt i verkligheten, även om vissa får det att se enkelt ut.

Läs mer