Arkiv

Recensioner

Här samlar vi recensioner som Kong-redaktionen har skrivit. Nyfiken på vårt betygsssystem? Klicka här!

Recension: Snooker 19

Snooker är kanske inte den mest lukrativa sporten att göra ett spel på, så det är glädjande att Snooker 19 existerar. Här har vi alla mer eller mindre välkända spelare, från Ronnie O’Sullivan och John Higgins, till Mark Selby och Judd Trump. Det är med andra ord en så gott som komplett licens, hela vägen till BBC-kommentatorerna – Neal Foulds och David Hendon plöjer på under matcherna, lika upprepande som vanligt i sportspel. All grafik känns igen från tv-sändningarna, och det råder ingen tvekan om att det här är så nära snooker du kan komma utan att spela själv.

Snooker? Ja, det kanske inte är allmänt känt, men det är alltså ett biljardspel, och förbannat svårt i verkligheten, även om vissa får det att se enkelt ut.

Läs mer

Recension: The Legend of Zelda: Link’s Awakening

Om det är något som jag uppskattar lite extra mycket med The Legend of Zelda-serien, så är det att Nintendo alltid lyckas bibehålla den röda tråden genom alla spel, samtidigt som de kan vara experimentella. Link, miljöerna, ljuden och mekaniken går mer eller mindre alltid att känna igen, oavsett titel, och Link’s Awakening till Switch är inget undantag.

Likt A Link Between Worlds till Nintendo 3DS, antar Link’s Awakening här ett statiskt men tredimensionellt perspektiv sett uppifrån. Efter en storm har Links båt kantrat, och han befinner sig nu på en okänd ö som skeppsbruten. Men hoppet är förstås inte borta, för här finns både vänner som fiender, och definitivt mer än ett par sedvanliga grottor att lösa i jakt på de vapen och uppgraderingar spelaren behöver för att kunna utforska öns alla hemligheter.

Läs mer

Recension: Puzzle Quest: The Legend Returns

Matcha tre (eller fler) för att attackera en motståndare är en välbeprövad spelmodell numera. Puzzle Quest var ett av de första spelen som försökte blanda en story, med erfarenhetspoäng och levlande och så, med enkel pusselmekanik. Det fungerade bra så det blev fler spel, men på sistone har det mest varit freemium-varianter med tillhörande licens, typ Marvel Puzzle Quest och dylikt. I alla fall tills Puzzle Quest: The Legend Returns anlände, vilket är originalet med expansionen, samt ytterligare en nyproducerad expansion. Det blir med andra ord hundratals quests att spela, åtskilliga klasser som är mer eller mindre svårspelade, och en hel del frustration.

Det huvudsakliga spelmomentet är rent pusslande, där du matchar olika färger för att ladda upp med mana. Mana kan du sedan använda för att kasta besvärjelser som ger olika effekter eller bara gör lite skada. Matchar du dödskallar så är det en direktattack, och du kan även samla på dig erfarenhetspoäng genom att matcha stjärnor, samt guld genom att… ja, du fattar. Matchar du fyra eller fem så får du en runda till, och det finns även specialbrickor att matcha. Det låter säkert bekant, för det är det – Puzzle Quest debuterade 2007, och ja, det är efter Bejeweled slog igenom.

Läs mer

Recension: Collection of Mana

Det måste sägas direkt: Det är hopplöst att recensera Collection of Mana. Här har vi tre japanska actionrollspel i Mana-serien – där de flesta äldre gamers har koll på Super NES-höjdaren Secret of Mana – och de är alla troget återgivna för att flirta med retrofantasterna. Det betyder också att du, om du inte har någon rosaskimrande nostalgisk koppling till de här spelen, inte kommer ha samma upplevelse. Alls. Personligen har jag hur många fina minnen som helst från såväl Final Fantasy Adventure som Secret of Mana, men någon som kommer i kontakt med dem för första gången kommer inte se förbi den föråldrade speldesignen eller det urkassa cirkulära menysystemet.

Men låt oss inte gå saker och ting i förväg. Collection of Mana innehåller alltså tre spel: Final Fantasy Adventure, Secret of Mana, och Trials of Mana som gör sin engelskspråkiga debut här. Är de spelbara i dag? Ja, det var ju det där med nostalgin, men okej – låt oss djupdyka.

Läs mer

Recension: God Eater 3

Det är svårt att inte vifta bort God Eater 3 som en ytlig Monster Hunter-klon, men det är att göra sig själv en otjänst. För den som verkligen vill finns det oerhört mycket spel här, en massa pillande med vapen, och ett lovande onlineläge – så länge du hittar någon att spela med. Men låt oss börja från början. 

God Eater 3 är du en AGE, eller Adaptive God Eater. Det betyder att du kan använda dessa fantastiska vapen och överleva längre än tio minuter i de asktunga ruinerna. Där hackar du sönder monster, kallade Aragami, bit för bit, och samlar på dig monsterdelar för att uppgradera dina vapen eller göra nya sådana. Lägg på en hel hög med specialeffekter och attacker, och du har ett spel som till en början känns ganska överväldigande, men ändå lyckas sätta sig ganska väl. Det senare tack vare det faktum att det, åtminstone till en början, är väldigt lätt – du behöver inte pilla med några inställningar för det handlar mest om att hamra på knapparna, i alla fall i story-läget där dina datorstyrda kompanjoner gör mycket av jobbet.

Läs mer

Recension: Tetris 99

Tetris 99 är ett av dragplåstren för Nintendos onlinetjänst, Switch Online. Spelet ingår nämligen gratis, även om vissa spellägen – CPU Battle, klassiska Marathon med flera – är DLC som kostar pengar. Det gör inget, du får väldigt mycket spel för Switch Online-prenumerationen, men vill du ha allt så köper du DLC:t, eller den fysiska utgåvan som kommer i slutet av september.

Nintendo har gjort något väldigt speciellt med Tetris 99. De har tagit battle royale-konceptet – alla mot alla i massiv utslagskamp – och tetrisifierat det. Tänk dig det klassiska läget där du spelar mot datorn, eller en mänsklig motspelare för den delen, och skickar skräprader till dennes skärm genom att ta bort rader på din egen. Det, fast mot 98 andra spelare, är Tetris 99, och det är briljant. Rentav året spel-varning-briljant, och detta utan att du fått spela hela spelet.

Läs mer

Recension: Rad

Rad? Jag tar mig en snabb titt på innehållsförteckningen: Double Fine, 80-tal, roguelike och post-postapokalypsm. Kan innehålla spår av humor. Det här låter ju sannerligen som en alldeles lysande fredagskväll. Men tänk dig att du har beställt din favoritpizza, och när du väl hämtat hem den och laddat upp med tre liter cola framför TV:n så upptäcker du att de glömt ditt favoritpålägg. Trist, men pizzan går ju trots allt att äta ändå, även om det är långt ifrån optimalt.

Läs mer

Recension: Pawarumi

Pawarumi kom från ingenstans och bjuder på en visuellt imponerande rymdskjutarfans. Stilen beskrivs som mesoamerikansk, så tänk Mayakultur. Det ser riktigt bra och originellt ut, och är ett trevligt avbrott från den Geigerska designtraditionen i genren.

Modellen är bekant för shmup-tokar. Du har vapen i tre olika färger och de gör mer skada om du använder rätt färg mot rätt fiende. Så gröna fiender ska skjutas med rött, blåa skjuts med grönt, och gröna ska i sin tur utsättas för blåa attacker. Dessutom har du en sköldmätare, det enda mellan dig och döden, som byggs upp genom att använda samma färg som fienderna har mot dem, så spräng röda fiender med det röda vapnet så ökar sköldmätaren. Och ja, du har även ett supervapen som byggs upp successivt. Spara på det till bossarna, annars står det GAME OVER på skärmen och du får börja om från början.

Läs mer