Recension: Call of Cthulhu

(Ja, jag fick googla till mig rätt stavning)

I Call of Cthulhu tar vi oss an rollen som den avdankade privatdetektiven Edward Pierce. En skäggig figur som inte ser med allt för sköna ögon på sin egen byrås något banala utveckling, och som hellre stirrar ned i flaskan och tömmer densamma. Men en dag knackar det på dörren till kontoret…

En äldre herre kliver in och påstår sig vara far till mördade Sarah Hawkins. Ett något besynnerligt fall som även tagit livet av hennes make och son. En eldsvåda hemmavid, som Sarah själv blev skuldbelagd för. Men pappan är inte så säker på händelseförloppet, och med sig till kontoret har han en mystisk tavla som Pierce undersöker. Efter viss tveksamhet tar han sig an fallet, och äventyret tar sin början på den för honom okända ön Darkwater, där Hawkins-familjen levde och dog.

Härifrån är det nu upp till spelaren att försöka reda ut vad som faktiskt hände. Var det verkligen en olycka, eller ska mysteriet gå mycket djupare än så? Så klart att det gör, annars skulle vi inte haft mycket till spel, men resten får du nysta i själv.

Det första som slår mig när jag startar spelet är hur bedrövligt allting ser ut, och hur hackigt det är. Så illa att jag till en början var osäker på om jag skulle stå ut med det. Men även jag, som är hyperallergisk mot allt vad hackande heter, vande mig efter ett tag. Visst svider det fortfarande, och stör, men det är på grund av den tjocka och tilltalande atmosfären som jag än dock lyckas se förbi Switchens – eller konverteringens – tillkortakommanden på den tekniska fronten, För Call of Cthulhu suger in mig redan från spelets allra första timme. Ingenting är vad det först verkar vara, och storyn blir allt mer mystisk och farligare ju längre in i äventyret jag kommer.

I Call of Cthulhu utforskar vi brottsplatser, granskar ledtrådar, pratar med udda och klichéartade personligheter, och lägger pussel. Ja, genom att sammanfoga just ledtrådar då. Edward Pierce, alltså spelaren, kan uppgradera sina egenskaper inom olika områden så som konversation, slagsmål, psykologi och så vidare, men poängvalutan som används för detta är begränsad, så vi tillåts, eller snarare tvingas, välja vår egen utveckling. Jag vet ärligt talat inte hur mycket detta påverkar spelet i slutändan, men jag fann ändå en personlig dragning till att satsa på just dialogföring för att kunna manipulera, övertala eller charma mig fram. Något som så klart inte hjälper särdeles väl när jag får ett knä i skrevet eller blir attackerad med kniv bakifrån. Men utöver det…

Kom ihåg att spelen alltid ser bättre ut i trailers!

Call of Cthulhu flyter som sagt lika bra som en strandad båt på Switch, och må vara grafiskt undermåligt å det grövsta, men det är ändå ingen dealbreaker tack vare spelets, för mig, attraktiva historia. För har du minsta intresse av Lovecrafts fantasifoster, detektivarbete och mysterier så sitter det här som en smäck.

Nästan!

Sa jag att det var fult och hackigt?

Bra

Om spelet

Call of Cthulhu

Call of Cthulhu

Survival horror-spel baserat på H.P. Lovecrafts novell The Call of Cthulhu och penna- och papper-rollspelet med samma namn.

Spelarkiv

Om författaren

Rickard Olsson

PC-spelare med Switch som komplement. Helt enkelt den perfekta kombinationen. Påstår fortfarande att The Last Guardian är och förblir världens bästa spel. Gillar det mesta som är slafsigt, som Gears, Doom och dylikt, men spelar även en hel del Mario och annat Nintendo-krafs på egen hand och med barnen. Följer, som alltid, större CSGO-turneringar på Twitch med stort intresse.

Författararkiv