Recension: Yaga

Yaga är ett actionäventyr där du axlar rollen som den otursförföljde smeden Ivan. Tsaren är förbannad (alltså, av en häxa, men han är rätt sur med) och förbannelsen handlar om rikets mest otursamme man. Det råkar vara Ivan, som tsaren helst skulle vilja mörda, men det får han inte, så istället skickar han iväg smeden på ett omöjligt uppdrag. Fast det är inte omöjligt, förstås – det hade blivit ett lite tunt spel i så fall, inte sant?

Det finns mycket att gilla i det här actionliret, men kontrollen över hammaren du kan kasta är inte en av de sakerna. Den känns oprecis och opålitlig, trots att spelet gör sitt bästa att välja fiender åt dig. Jag kom in i hammarkastandet efter ett tag, men det blev aldrig en central del av min strategi, förutom mot vissa bossar.

Desto trevligare är världen, synnerligen slavisk, med häxor vars estetik drar tankarna mot Disney-rullen Herkules. Annars är Yaga ganska trevligt att titta på, men det har den där känslan av att vara ett mobilspel först och konsoltitel sekundärt, den där nya stilen ni vet. Det är inte fel, men det förvånar nog ingen att Yaga finns på Apple Arcade

Det mest intressanta med Yaga är valen du gör genom spelet. Dels är det dialogerna, där Ivan kan vara rättfärdig, girig med mera, vilket definierar vem han är, och dels är det häxorna som pratar inför varje bana och där styr du samtalet mot olika för- eller nackdelar. Ivans beteende (samt bruk av magiska föremål) mäts mot hans otur, en lila mätare jämte orken och hälsan. När den är full kommer häxan (det är gott om häxor här – Baba Yaga är en annan) och ställer till det.

Allt detta berättas med mörk humor och glimten i ögat, fullt röstskådespelat dessutom. Jag störde mig lite på rösterna i början, dialekten rimmar ganska illa med den slaviska stilen, men det gick snabbt över och istället började jag se fram emot dialogerna. Inte för att storyn eller uppdragen är särskilt engagerande i sig, utan för genomförandet.

Tyvärr faller Yaga kort på bandesignen, som känns stundtals ologisk och klumpig, lite som en dålig Diablo-bana. ”Rum” låses tills du slaktat alla fiender, och det blir snabbt upprepande, även om bossarna är lite roligare. Sidouppdrag och diverse händelser lättar upp, men det hade behövts mer variation här. Kanske hoppades man att möjligheten att smida nya specialvapen skulle intressera nog, men även om det blir lite roliga tingester under äventyrets gång så känns det inte intressant nog. Däremot lyckas man med återspelningsvärdet, för gillar du Yaga så är det absolut värt att starta om efter slutförandet, för att tackla spelet annorlunda. Man lutar sig lite på det, för det här är inget långt spel – du knäcker det i ett par sittningar.

Yaga lämnar mersmak, men det är också en tappad möjlighet. Spelet kunde helt enkelt varit mycket bättre, nu blir det ”bara” bra. Det är inte fy skam det heller.

Bra