Nintendo Switchs tredje år på marknaden var också året då konsolen verkligen fick luft under vingarna. Medan resten av de stationära konsolerna tog ett djupt andetag inför nästa konsolgeneration släppte Nintendo en stadig ström av nya, spännande spel till Nintendo Switch, och tredjepartsutgivare har följt deras exempel. Årets toppar har inte varit riktigt så höga som jag hoppats på, men volymen har varit svår att klaga på. Och att hinna med.
I vanlig ordning har mina speltimmar det här året fördelats mellan mitt Xbox One och mitt Nintendo Switch, och i vanlig ordning har den förra tagit upp merparten av dem. Mitt Xbox One har varit go to-konsolen för Rocket League och Call of Duty: Modern Warfare-sessioner – tidsdödarna – men det är Nintendo Switch som har bjudit på mina mest minnesvärda spelupplevelser under året.
Det här är min Årets spel-lista för 2019.
Årets höjdpunkt
Från det ögonblick att Nintendo Switch tillkännagavs så är det en nyhet som jag har väntat på och längtat efter mer än någon annan: Super Nintendo-spel på Switch. I år hände det äntligen. Jag har haft en årlig Nintendo Switch Online-prenumeration rullande sedan tjänsten lanserades (svårt att spela Rocket League-multiplayer utan), så jag fick tillgång till Super Nintendo-biblioteket på Nintendo Switch Online utan extra kostnad. Om jag minns rätt så kostade SNES-spel 80 kronor styck på Virtual Console. Att få 20 spel – till att börja med – för 200 kronor om året är en bra deal.
Så hur mycket Super Nintendo har jag spelat sedan det första paketet med 20 titlar släpptes den 5 september? I ärlighetens namn: inte särskilt mycket. Det blev en till genomspelning av The Legend of Zelda: A Link to the Past, vilket gjorde Switch till den fjärde Nintendo-konsolen jag har spelat igenom det på. Mer om min relation till A Link to the Past kan ni läsa här. Jag har också nött Super Mario World en del. Mycket mer SNES på Switch än så har det faktiskt inte blivit. Men vetskapen om att jag har tillgång till en stor del av Super Nintendo-biblioteket från barndomen betyder mycket, och jag hoppas att Nintendo fortsätter att expandera det biblioteket under 2020.
Nintendo 64-spel på Nintendo Switch Online vore förstås inte fel, det heller.
Årets port
Det här var året då alla spelutgivare bestämde sig för att porta sina gamla spel till Nintendo Switch. Veckans spelsläpp-posterna bjöd nästan alltid på två-tre portar av spel som tidigare har släppts på Xbox One/PlayStation 4 eller Xbox 360/PlayStation 3, och nivån på de portarna ganska blandad. Spelen måste tumma på det visuella tillräckligt för att de ska fungera hjälpligt på Switchens hårdvara, men inte så mycket att de bjuder på en handikappad spelupplevelse. Det är en svår balans.
Ett spel lyckades med den balansen bättre än någon annan port jag spelade i år. Det spelet är – förstås – The Witcher 3: Wild Hunt. Att porta ett spel av den storleken och visuella komplexiteten till Nintendo Switch låter som en optimeringsexperts värsta mardröm, och ändå var det precis vad CD Projekt Red och portningsspecialisterna på Saber Interactive lyckades med. Är det lika snyggt som versionerna till PC, Xbox One och PlayStation 4? Självklart inte. Men det är något magiskt med att kunna spela ett spel med The Witcher 3:s storlek och komplexitet på en bärbar spelkonsol.
Jag hade redan sänkt över 100 timmar i Xbox One-versionen, och Switch-porten fick mig att spela The Witcher 3: Wild Hunt i över 60 timmar till. För att citera recensionen: The Witcher 3: Wild Hunt på Switch är ett litet mirakel i kassettformat.
Årets spel
Volymen av nya, intressanta spelsläpp har varit hög under hela 2019, men spelen som kommer som ett slag på käften och får mig att utbrista ”FEMMA!” framför tv:n har uteblivit. När jag satt mig ned och tittade på spelen som jag har spelat under året så fanns det ingen självklar etta på det sätt Breath of the Wild var en självklar etta 2017, och Celeste var en självklar etta 2018. Många fyror, men inga femmor.
En av de fyrorna stack dock ut från mängden. Det hade absolut sina brister, främst på det tekniska planet, men jag tror inte att något annat spel under 2019 gav mig en så koncentrerad dos av ren och skär spelglädje. Andra spelutvecklare kan göra spel som är mer mekaniskt tillfredsställande, eller spel som har en mer engagerande handling. Men ingen spelutvecklare kan sätta ett dumt leende på mina läppar lika konsekvent som Nintendo. Jag hade ett sånt leende under majoriteten av mina timmar med The Legend of Zelda: Link’s Awakening.
Rickard recenserade The Legend of Zelda: Link’s Awakening när det släpptes i slutet av september, och jag håller med honom i nästan allt. Spelupplevelsen drogs ned betydligt av den skakiga bilduppdateringsfrekvensen. Vi behöver sällan använda så tekniska termer när vi diskuterar Nintendos spel, för vi är vana vid att de… bara fungerar. Link’s Awakening är undantaget till den regeln, och det kantstötter vad som i övrigt är ett av årets snyggaste spel.
Link’s Awakening är inte utmanande, nyskapande, eller särskilt överraskande (i annat än dess brister). Men det är ett enastående charmigt litet spel med underbar musik, ljuvlig estetik och spelmekanik finbalanserad med den fingertoppskänsla som Nintendo är nästan ensamma om i branschen. The Legend of Zelda: Link’s Awakening bjuder på drygt 10 timmar av ren och skär spelglädje, och det är mitt favoritspel från 2019.