Mina första minnen av The Legend of Zelda: A Link to the Past är från hallen på våra grannars övervåning. De hade en liten CRT-tv inklämd i ena hörnet av hallen, och framför tv:n stod en hög, smal och väldigt sliten soffa i svart skinn. Jag skulle tro att jag var ungefär sex år gammal. Våra grannar var en spelgeneration före oss, så det var i den hallen jag upplevde många klassiska spel för första gången.
Det blev många timmar i Super Mario Kart och åtskilliga continues i Super Mario World. Men inget spel lämnade ett lika bestående intryck som The Legend of Zelda: A Link to the Past.
Min förkunskap om spel som jag inte redan hade spelat var obefintlig. Jag läste inte speltidningar, och det skulle dröja några år innan spel blev ett stort samtalsämne på skolgården. Jag visste inte att The Legend of Zelda: A Link the Past redan då, några år efter att det släpptes, hade en självklar plats i spelhistoriens Hall of Fame. Jag hade inte spelat föregångarna på NES, och jag skulle inte bli förvånad om jag överhuvudtaget inte visste om att de existerade. Spel var ett intresse som inte hade fastnat än. Det var i den slitna skinnsoffan, framför tv:n i hallen på grannarnas övervåning, som vi hittade varandra.
Jag gick in i The Legend of Zelda: A Link to the Past blind, och jag blev förälskad direkt. Den färgglada grafiken, Koji Kondos tidlösa musik, den öppna världen med till synes ändlöst många hemligheter att upptäcka… Jag minns inte exakt vad det var som gjorde att A Link to the Past fastnade, men fastnade gjorde det. Varken jag, min storebror eller pojkarna i grannhuset var gamla nog att läsa de engelska texterna, så merparten av handlingen gick över huvudet på oss. Det gjorde inte särskilt mycket. Vi förstod tillräckligt.
Jag spelade inte ut A Link to the Past på grannarnas SNES, och jag tror inte att jag såg dem göra det heller. Majoriteten av tiden i skinnsoffan ägnades åt spel med tvåspelarlägen. Det blev mycket Super Mario Kart, med andra ord. Det var först när min storebror uppgraderade från ett NES till ett SNES något år senare som jag fick se Link träffa Ganon med en silverpil för fjärde gången och rädda Hyrule. Det var den första konsolen som jag spelade igenom The Legend of Zelda: A Link to the Past på. I lördags blev min Nintendo Switch den femte.
Däremellan har jag spelat igenom The Legend of Zelda: A Link to the Past på Game Boy Advance, Wii och Wii U. (Det blev några genomspelningar på PC också, men det pratar vi tyst om.) För mig är det inte en riktig Nintendo-konsol innan jag har spelat igenom de tolv templen i A Link to the Past och sett eftertexterna rulla. De enda stationära konsolerna som jag inte har spelat det på är Nintendo 64 och Gamecube, och bara för att A Link to the Past aldrig släpptes till dem. Det kom så småningom till Virtual Console på Nintendo 3DS, men SNES-spelen på 3DS:ens Virtual Console är bara kompatibla med New Nintendo 3DS-modellerna. Kantstötta original-3DS need not apply.
Den här helgen släpptes The Legend of Zelda: Link’s Awakening till Switch – det första Zelda-spelet i 2D sedan the gudomliga A Link Between Worlds på Nintendo 3DS. Jag har räknat dagarna i väntan på Link’s Awakening sedan Nintendo gav oss en första tjuvtitt på spelet i en Nintendo Direct i februari. För mig överskuggades dock Link’s Awakening av en lansering från den föregående veckan – Super Nintendo-spel på Switch Online. Switch har känts som ett självklart hem för Nintendos 16-bitarsbibliotek sedan starten. Efter tre års väntan kunde jag äntligen spela A Link to the Past igen. När valet stod mellan att påbörja Link’s Awakening eller avsluta ännu en genomspelning av The Legend of Zelda: A Link to the Past så valde jag det senare.
De flesta av oss har något spel som vi återkommer till gång på gång. Symphony of the Night och Resident Evil 4 är två vanliga exempel. De är snarlika A Link to the Past i att de inte riktigt är linjära spel, och inte riktigt öppna heller. Du behöver göra vissa saker i en viss ordning, men du har tillräckligt mycket valfrihet för att varje genomspelning ska kännas annorlunda än de tidigare.
Andra exempel på replay-vänliga titlar är spelen i Bethesda Softworks Fallout– och Elder Scrolls-serier, som är så stora och öppna att du nästan måste spela dem flera gånger för att se allt. The Elder Scrolls V: Skyrim är inte långt efter A Link to the Past när det gäller antalet genomspelningar på olika plattformar för mig. Switch blev den fjärde plattformen som jag spelade igenom Skyrim på.
Efter att ha spelat The Legend of Zelda: A Link to the Past med jämna mellanrum i över 20 år så finns det inte mycket kvar att upptäcka i spelet, men jag fortsätter att komma tillbaka. Varför? Nostalgi är förstås en stor anledning. Att spela A Link to the Past är ett sätt för mig att transportera mig själv tillbaka i tiden, till när jag var sex år gammal och lyckligt ovetandes om vad som väntade när jag stoppade in en kassett i konsolen för första gången.
Nostalgi är dock inte den enda anledningen. The Legend of Zelda: A Link to the Past är fortfarande, drygt 25 år senare, en av de roligaste spelupplevelserna man kan ha med en skärm och en handkontroll. Och nu när det finns på Switch så kan Switch äntligen kallas en riktig Nintendo-konsol.