I dag är det fredagen den 13:e, vilket anses vara en otursdag om man ska tro på skrock. Men det är också en dag som många kopplar till läskiga saker, inte minst skräckfilmer som Friday the 13th med hockeymaskförklädda Jason Voorhees som elak slashertyp.
Nu ska vi dock inte prata sådant, utan läbbiga spelupplevelser. Här är Kong-redaktionens minnen från när spel har blivit läskiga, på ett eller annat sätt.
Anders
Skräckspel är inte min grej. Har aldrig varit. Jag har gjort några trevande försök till att hitta glädjen i dem genom åren, i spel som Silent Hill 2, men jag har aldrig upplevt det behagliga pirret som skräckspelsfans säger sig känna när de spelar ett riktigt bra skräckspel. Dåliga skräckspel med billiga jump scares och papperstunn stämning lämnar mig totalt uttråkad, och effektiva skräckspel ger mig en blyklump i magen som jag helst avlägsnar så snabbt som möjligt.
När jag gick tredje året i gymnasiet skrev jag för en då nystartad (nu sedan länge nedlagd) spelsajt som hette Gamezine. Recensionsexemplaren var få i början, och som fattig 17-åring var mina möjligheter att köpa spel för egna pengar begränsade, så när ett recensionsexemplar trillade in fanns det inte utrymme att vara kräsen. Även om spelet tillhörde en genre som man inte var särskilt intresserad av, som sport eller – mer relevant – skräckspel.
En av mina första recensioner för sajten var av The Penumbra Collection till PC – ett samlingspaket med de tre spelen i skräckserien Penumbra. Serien utvecklades av Frictional Games, en nystartad och då förhållandevis okänd spelstudio från Malmö, som några år senare skulle skaka om skräckspelsgenren med Amnesia: The Dark Descent. Ett recensionsex var ett recensionsex, så jag led mig igenom de tre spelen i samlingen med en blytung klump i magen. Grafiken stod sig slätt mot samtida spel, men stämningen var det inget fel på. Varje steg genom spelets isgrottor och övergivna laboratorium var en utmaning.
Penumbra-trilogin var de första riktigt läskiga spelen jag spelade, och till viss del har jag nog Frictional Games att tacka för att jag numera undviker skräckspel så långt som det är möjligt. Genren har utan tvekan utvecklats en hel del sedan 2007, men för min del får vargen i isgrottorna i början av Penumbra: Overture gärna behålla förstaplatsen på min topplista över de läskigaste spelögonblicken. För all framtid.
Rickard
Det var, mig veterligen, länge sedan jag upplevde något riktigt skrämmande i ett spel. Jag tog mig nyligen igenom What Remains of Edith Finch, och medan det inte är något regelrätt skräckspel så hade det sina stunder. Men det var ändå förhållandevis oskyldigt.
Nej, min kanske största skräckrelaterade spelupplevelse på senare tid handlar snarare om något helt annat. Även om det var några år sedan nu så minns jag det som igår, och det har för evigt lämnat ett ärr som påminner mig alltför ofta om“just den dagen”.
Switchen var förhållandevis nyinskaffad och glädjen över en fräsch och underhållande spelmaskin var ständigt närvarande. Extra mycket njöt jag av de rödfärgade joy-consen som tillhörde specialutgåvan av Super Mario Odyssey-Switchen. Härligt! Den hade sin plats på det lite djupare fönsterbrädet bredvid TV:n som vanligt. Upp från golvet och smutsen, och barnen. Vad kan gå fel?
Jag åkte och handlade. Det var en helt vanlig dag. Var inte borta länge alls. När jag kommer hem igen verkar allt som vanligt. Ungarna tjoar och har sig, jag packar upp varorna och grejar lite. Går sedan in i spelrummet och får en ilande panikkänsla som sprider sig genom ryggraden. Mitt hjärta stannar… Switchen befinner sig på golvet. Upp och ner. Fortfarande i dockan. Min yngsta, skulle det visa sig, kunde helt enkelt inte motstå frestelsen som bestod av en dinglande USB-kabel med slutstation i just Switch-dockan. Jag insåg relativt snabbt att jag inte hade någon annan än mig själv att skylla för det hela, och även om Switchen överlevde kraschen per se, så blir jag alltså än idag påmind av det hela tack vare den där knappt centimeterlånga lilla repan nere till höger på skärmen.
Numera är barnen lite äldre, och Switchen har sin plats bara några centimeter över golvet, väl placerad på TV-bänkens understa hylla. Något har man ju trots allt lärt sig.
Malin
Jag och skräck, rysare, spänning, eller stress för den delen, går inte riktigt ihop längre. Jag älskade spel som The House of the Dead: Overkill, BioShock, Half Life 2, och Left 4 Dead 2. Nu är jag allt för lättskrämd och lättstressad för denna typ av spel samt alla former av stora bossar. Mitt överkänsliga nervsystem klarar helt enkelt inte av det. Stone Talus i The Legend of Zelda: Breath of the Wild undviker jag till varje pris och Lynel, från samma spel, hatar jag. Ja, jag har nog liknande känslor för alla bossar och monster som är större än vad jag är. Eller ska jag vara helt ärlig så gillar jag varken monster, zombies, eller bossar alls – oavsett storlek. Med undantag för de gånger jag får gömma mig på tryggt avstånd med ett snipergevär annat långdistansvapen till hands.
Vissa delar av Kong-redaktionen har sett mig spela mot bossar och även i andra, lite lätt, stressade situationer. Att detta är en smått obehaglig upplevelse råder ingen tvivel om. Det kan i och för sig vara lite roligt att titta på till en början, men det blir snabbt för kaotiskt och stressande även för den mest stresståliga. Jag hamrar på kontrollen, hoppar sittandes omkring i soffan, och skriker i panik när inget går som jag vill. Tyvärr har det här beteendet även spridit sig till när jag spelar lite mindre läskiga spel så som till exempel Mario Kart. Men nu har jag åtminstone lärt mig att hålla mig i soffan. Förr satt jag ofta på en yogaboll när jag spelade och det slutade inte så bra. En gång när jag spelade Half Life 2 smög en zombie upp bakom mig i spelet. Jag blev så rädd att jag kastade mig bakåt i ren reflex och eftersom jag glömde bort att jag satt på en yogaboll så trillade jag av med ett vrål/skrik, handkontrollen flög genom rummet, jag dunsade i golvet, bollen flög in i tv-bänken, min kompis undrade vad fan jag höll på med, och höll därefter på att skratta ihjäl sig. Så oavsett vilket datum det är så försöker jag hålla mig till mysiga och gulliga spel nu för tiden och Luigi’s Mansion 3 är nog det ”läskigaste” jag har lyckats spela på flera år. Med tanke på ett visst COVID-19-virus så är nog mitt sug efter spel med zombies, apokalyps eller liknande om möjligt ännu mer dämpat.
Thord
Skäckspel har en tendens att vara mer fåniga än läskiga, även om hoppa fram och säga bu-modellen självfallet fungerar lika bra där som i skräpskräckisar på dumburken. Jag gillar dem inte, vare sig skräckspelen eller skräckfilmerna, men ibland så sticker något ut.
Det läskigaste spel jag spelat är Shamus. Jag vet inte riktigt varför vi hade det hemma, ett av få diskettspel till Commodore 64:an som jag fick låna lite då och då. Vi var nog ett av få svenska hushåll som faktiskt köpte den för dess arbetskapacitet, hur futtig den än må te sig idag. Commodore själva förstod knappast hur rätt i tiden de var med C64:an som speldator, den insikten kom senare.
Shamus var snarlikt Berzerk, säger de flesta. Du var någon form av agentrobotcowboy, jag vet inte – det här var synnerligen storybefriat och spelet gick bara ut på att ta sig genom 120 (!) labyrintlika rum utan att dö. På vägen fanns så klart fiender – dem sköt man – samt ett X-likt monster (vilket hette The Shadow, men det lade jag aldrig på minnet då) som dök upp ifall man tog för lång tid på sig, omöjlig att döda och min stora skräck.
Jag drömde mardrömmar om det där krysset, trots att grafiken var simpel – och det är ändå en generös beskrivning.
Så här i efterhand kan jag förstå varför det var så läskigt när det där X-et kom och ville ta livet av mitt alter ego, agentrobotcowboyen. Musiken förändrades, det var ett återkommande stressmoment, och vetskapen att om man inte hann igenom rummet snabbt nog så betydde det ond bråd död gjorde att mina inte alltför spelvana nerver var på helspänn.
Inget spel har skrämt upp mig på samma sätt igen. Resident Evil och survival horror-subgenrens intåg fnös jag åt, Nemesis som hoppade fram i trean kändes tam i jämförelse – så starka är mina minnen av Shamus. Ångestladdade Silent Hill-serien bjuder på en annan typ av skräck, men kan ändå inte mäta sig med kallsvetten på min joystick tidigt 80-tal.
I dag är det förstås inte särskilt ångestladdat att spela Shamus, jag tror till och med att jag har en taskig konvertering till Game Boy Color i någon låda (som Telcogames gav ut, bland mycket annat skräp samt en och annan sleeper hit) och även om jag inte har någon C64:a längre så kan man ju alltid emulera.
Jag är vuxen. Upplevelsen är en annan.
Fast när jag hör den där musiken så hajar jag fortfarande till, för precis som spelnostalgin kan vara rosafluffig och lura dig – åtminstone tillfälligt – att allt var bättre förr, så kan den även slå an på nerverna. En stund.
Mardrömmarna återkommer däremot inte.