Malin Jonsson

Författare

Malin Jonsson

Hippie, häxa, och yogalärare - försök få ihop den kombinationen med tv-spelsnörd om du kan. Älskar djur och natur men ryser orimligt mycket av ljudet från en annalkande Blood Moon.

Recension: Luigi’s Mansion 3

Luigi’s Mansion 3 börjar mysigt och rofyllt även om det bestämt verkar vara något riktigt lurt med hotellpersonalen som välkomnar Luigi och hans resesällskap till det lyxiga The Last Resort. Mycket riktigt tar det inte lång tid innan idyllen slås i spillror. Inte bara Prinsessan och toadarna utan även Mario blir tillfångatagen av spöket King Boo. Kvar är bara Luigi och hans söta spökhund Polterpup och det blir upp till dem att hitta vännerna.

Räddningsinsatsen försvåras avsevärt och blir en kombinerad vän-, knapp-, och spökjakt då det visar sig att knapparna i hotellets hiss har försvunnit samt att hela hotellet är hemsökt av ett stort antal vålnader. Till sin hjälp har Luigi, förutom vovven, den specialdesignade dammsugaren Poltergust G-00 samt sin gröna dubbelgångare Gooigi. Denna tvilling är gjord av grön gegga, tål tyvärr inte vatten, men kan lätt smita genom galler, undvika fällor och hjälpa till att lösa problem.

Läs mer

Recension: Fire Emblem: Three Houses

Fire Emblem: Three Houses satsas det stort på den sociala biten. Hade det varit tidstypiskt för spelet hade förmodligen alla karaktärer haft en stor närvaro på sociala medier och postat selfies alltför ofta. Istället blir det tebjudningar, blommor, presenter, matlagning, och förtroliga samtal. Det låter kanske en aning bisarrt för ett turbaserat strategispel där svärd, yxor, och magi används, men det får faktiskt spelet att växa. 

Tidigt i spelet blir du utvald till att vara lärare för ett av tre hus på en militärskola. Du får välja vilket hus du vill ha ansvar för och sedan blir detta även din bataljon. Som lärare lär du ut olika färdigheter inför strider och ser till att eleverna gör rätt karriärval. Det är här hela strategibiten börjar. Det finns mängder med taktiska beslut att ta – som vanligt i ett Fire Emblem-spel. Om man vill kan man fundera på varje litet beslut, alla kombinationer och taktiska val i oändlighet. Det är upp till spelaren själv att välja vilken nivå av strateginörderie som passar.

Läs mer

​​Besegrad av Fire Emblem

​​Fire Emblem: Path of Radiance till Gamecube var mitt första, och till en början mycket motvilliga, möte med Fire Emblem-serien. När spelet dök upp, tillsammans med uppmaningen att recensera det, försökte jag febrilt ta mig ut ur situationen. Trots otaliga försök att förklara varför jag hatade turbaserade strategispel så hamnade det, på något oförklarlig sätt, ändå på mitt vardagsrumsbord. Än i dag hävdar jag att det måste har varit någon form av mörk magi inblandad. Dessutom åkte jag på frossa, huvudvärk, och halsont samma kväll. Det låter ju onekligen som en förbannelse, inte sant?​​

Läs mer