Sex dagar in och jag kan inte släppa tanken på att Nintendo är bäst i världen på freemium, eller free-to-play om du föredrar den termen. Det är bara det att deras bästa freemiumspel är ytterst premium, hela 600 kr för att komma igång, och det tigger inte om mer pengar heller (ännu).
Animal Crossing: New Horizons är en enda lång upplevelse i vad som gör freemium-modellen så välfungerande. Det är konstanta saker att göra och låsa upp, med en liten härlig boost varje gång – i Nook Miles eller bells eller ett mer välfyllt museum eller nya grannar eller större hus eller något annat – och du bara fortsätter. För det känns bra, precis samma sak som i valfritt mobilspel hade lett till att du fått slut på gems, öppna plånboken tack.
Men inte här, inte i Animal Crossing: New Horizons. Här är allt det som gör ett freemiumspel beroendeframkallande och kul (tills du måste betala larvigt mycket och det blir pay to win istället) en del av grundmekaniken, och den är gratis att uppleva. Allt är en belöning, men det kostar ingenting att ha fått den, och att få fler handlar bara om att spela mer.
Vilket förstås är illa, för du blir ju beroende. Å andra sidan är det kul, så är det så illa?
Premium-freemium, det är tydligen det nya heta.