Om det är något som jag uppskattar lite extra mycket med The Legend of Zelda-serien, så är det att Nintendo alltid lyckas bibehålla den röda tråden genom alla spel, samtidigt som de kan vara experimentella. Link, miljöerna, ljuden och mekaniken går mer eller mindre alltid att känna igen, oavsett titel, och Link’s Awakening till Switch är inget undantag.
Likt A Link Between Worlds till Nintendo 3DS, antar Link’s Awakening här ett statiskt men tredimensionellt perspektiv sett uppifrån. Efter en storm har Links båt kantrat, och han befinner sig nu på en okänd ö som skeppsbruten. Men hoppet är förstås inte borta, för här finns både vänner som fiender, och definitivt mer än ett par sedvanliga grottor att lösa i jakt på de vapen och uppgraderingar spelaren behöver för att kunna utforska öns alla hemligheter.
Jag kan inte tala för exakt hur troget det är det drygt 25 år gamla originalet till Game Boy, men jag vet att jag som “nykomling” har väldigt kul i alla fall, och att det inte känns vare sig förlegat eller klumpigt på något sätt. Därmed inte sagt att spelet inte har några problem, för det har det.
Det som slår mig, och säkerligen den allra största majoriteten av alla som testar The Legend of Zelda: Link’s Awakening till Switch, är hur irriterande dålig bilduppdateringsfrekvensen är. Spelet har 60 bildrutor per sekund som mål, men pendlar friskt mellan detta och låga 30 lite för ofta. Det blir smärtsamt uppenbart att gå från något så mjukt till något så hackigt, och det förstör faktiskt väldigt mycket av spelupplevelsen. Det går ju så klart att hoppas på en patch, men hade detta gått att lösa så hade Nintendo kanske inte valt att släppa spelet i ett sådant här tillstånd. Vi får helt enkelt vänta och se.
Mitt andra stora problem är att det, åtminstone under spelets första halva, kan bli lite väl mycket springande fram och tillbaka. Spring dit, spring tillbaka, spring någon annanstans, spring tillbaka igen, spring spring spring. Och innan man får de där föremålen och förmågorna som höjer livskvaliteten betänkligt så kan det bli lite tradigt. Det känns helt enkelt som att man lägger lite väl mycket tid på att förflytta sig, och när man gör det över bildrutor man redan passerat 100 gånger tidigare så börjar tankarna vandra till annat. Men kämpa på, och du ska bli rikligen belönad, för under den senare delen förflyttar sig Link nästan lite hur han vill. Tack och lov.
Känn nu bara inte att Link’s Awakening på något sätt skulle vara ett dåligt spel, för så är verkligen inte fallet. För utöver det som nämnts ovan så har jag roligt med Link’s Awakening. Musiken är ljuv, spelbarheten på topp i bästa Nintendo-anda och hela äventyret i sig alldeles fantastiskt. Det passar dessutom formatet oerhört väl, vare sig du spelar på TV:n eller använder Switchen som bärbar. Den lite ”gulligare” grafiska framtoningen gör även det något blygsamma äventyret rättvisa. Det blir så klart aldrig lika episkt som Breath of the Wild, utan känns mer som en begränsad men färggrann och väldigt tilltalande sandlåda.
Visst är det kanske så att tiden du lägger på att röra dig över kartan, och lista ut grottorna, är den största utmaningen med spelet, för ärligt talat är det inte särskilt svårt någonstans. Men det är också det som gör Link’s Awakening så tilltalande för mig. En helt förträfflig värld att bara sjunka in några timmar i för en vacker, rolig, välljudande och igenkännande – men samtidigt fräsch – upplevelse. Helt utan stress, med en liten, liten känsla av ”förr”.
