Pokémon Sword & Shield drabbades av kontrovers efter kontrovers månaderna innan det släpptes. Först uppdagades att spelet inte skulle ha stöd för alla Pokémon som har varit med i tidigare spel – en kontrovers som snart döptes till Dexit. Fyndigt, bra jobbat internet. När spelet närmade sig release försökte moddare med tidig tillgång till resurserna i spelet motbevisa Game Freaks påståenden om att alla Pokémon-modeller hade ritats om genom att jämföra antalet polygoner i olika Pokémon med de i tidigare spel i serien. Motståndsrörelsen nådde sin kulmen med en namninsamling i vilken ”fans” bad Donald Trump stoppa släppet av spelet. Igen, bra jobbat internet.
Donald Trump stoppade inte släppet av Pokémon Sword & Shield, vilket betyder att jag har kunnat ägna de senaste två veckorna åt att bedöma huruvida storleken på Pokédexen eller antalet polygoner i Charmanders karaktärsmodell ligger spelet till last.
Det gör de inte.
Pokémon Sword & Shield har brister helt orelaterade till Pokédexens storlek och Charmanders polygoner. De skavankerna är dock inte stora nog att förändra det faktum att jag inte har haft så här roligt med ett Pokémon-spel sedan jag spelade dem på Game Boy Advance.
Pokémon Sword & Shield utspelas i Galar-regionen, som med böljande åkrar, djupa skogar, vida sjöar, snötäckta bergstoppar och smogfyllda städer hämtar sin inspiration från Storbritannien. Spelet börjar i en liten by på landsbygden där spelarkaraktären och hens granne, Hop, beger sig till tågstationen för att möta Hops storebror och idol i livet, Léon. Léon är den regerande mästaren i Champion Cup-tävlingen – regionens motsvarighet till Pokémon League. Hemvisiten slutar med att spelaren och Hop får en varsin Pokémon i present, och om du har spelat något tidigare i spel i serien så vet du troligtvis vad som händer därnäst. Spelaren och Hop lämnar sin hembygd för att utforska Galar-regionen och, så småningom, avsätta Léon som regerande mästare i Champion Cup. På vägen avslöjar de också en del hemligheter om regionens historia och ett fenomen som är unikt för Galar-regionen: Dynamaxing.
Dynamaxing är när en Pokémon växer till flera gånger sin naturliga storlek och får högre stats och nya attacker. Det är främst under gymstrider och räder som man kan dynamaxa sina Pokémon, och när den möjligheten finns så ger den spelaren ytterligare en faktor att ha i beaktande under striderna. Det påminner lite om Mega Evolutions från tidigare spel i serien, med skillnaden att alla Pokémon i Pokémon Sword & Shield kan dynamaxas. Vissa Pokémon förändrar även sitt utseende under dynamaxing, vilket då kallas gigantamaxing. Pokémon-lexikonet fortsätter att växa.
Pokémon-spelen har alltid haft en ganska tunn handling, och den utlösande incidenten har sällan varit mer involverad än att spelaren får en Pokémon och bestämmer sig för att vinna regionens motsvarighet till Pokémon-ligan. Pokémon Sword & Shield är inget undantag till den regeln. Karaktärerna man introduceras till på vägen är för det mesta ganska minnesvärda, och spelet gör ett bättre jobb med att ge personerna i karaktärsgalleriet återkommande roller än något tidigare spel i serien. Det gäller särskilt gymledarna, som för första gången presenteras som tredimensionella karaktärer (i den här seriens mått mätt, åtminstone) som gör egna resor under spelets gång.
Jag hoppades på mer från handlingen. Det här är det första Pokémon-spelet att byggas från grunden för stationära konsoler, och Game Freak har utnyttjat den extra hårdvaran till att bygga en mer ambitiös värld än något tidigare spel i serien. Jag önskar att de hade tagit tillfället i akt att berätta en mer ambitiös historia också.
Förrförra årets Pokémon Let’s Go presenterades som ett mer lättsamt bidrag i serien, anpassat för spelare som lärde känna Pokémon genom Pokémon Go. Istället för att slåss mot vilda Pokémon kunde man direkt fånga dem med Pokébollar, som i Pokémon Go. Generös XP-delning mellan alla Pokémon i ens party gav spelaren lite mer frihet i vilka Pokémon man ville använda, och gjorde det enklare att lägga till nya Pokémon i ens party. Istället för random encounters kunde man se vilda Pokémon i den öppna världen, vilket betydde att det var enklare att undvika möten med vilda Pokémon när man snabbt ville ta sig någonstans – och direkt kunde se när en sällsynt Pokémon man inte hade fångat ännu dök upp i gräset. När Pokémon Sword & Shield tillkännagavs presenterades det som ett mer traditionellt Pokémon-spel, designat att tilltala fans av tidigare spel i serien.
Jag gillade många av förändringarna i Pokémon Let’s Go, och när Game Freak beskrev Pokémon Sword & Shield som ett Pokémon-spel ”för fansen” var jag rädd att de skulle kasta ut bebisen med badvattnet. Det gjorde de lyckligtvis inte. Game Freak gjorde smarta avvägningar när de bestämde vilka av nyheterna i Pokémon Let’s Go som skulle följa med till Pokémon Sword & Shield.
Pokémon Sword & Shield återgår till att presentera möten mot vilda Pokémon som strider, i vilka man antingen kan besegra dem eller fånga dem för att utöka Pokédexen. Det senare alternativet är mycket enklare om man först nöter ner deras hälsomätare lite. Man får erfarenhetspoäng oavsett om man fångar eller besegrar vilda Pokémon, och precis som i Pokémon Let’s Go får alla Pokémon man har med sig ta del av erfarenhetspoängen. Det gör det enkelt att hålla ens lag på en jämn nivå. Lite väl enkelt, kan jag tycka. Jag är inte någon mästartaktiker i Pokémon-strider, och under hela spelets gång så förlorade jag bara mot en enda tränare. Det var också den enda gången som jag kände att jag behövde träna upp mina Pokémon lite innan jag kunde ta mig vidare. Den låga svårighetsgraden gjorde det väl enkelt att skynda sig igenom många av regionerna i spelet. Jag hade inte haft något emot att få stryk lite oftare.
Den största förändringen i Pokémon Let’s Go var att man kunde se Pokémon i det vilda, och det är lyckligtvis en nyhet som har fått följa med till Pokémon Sword & Shield också. Det blir mycket mer spännande att utforska spelets miljöer när man direkt kan se Pokémon som man inte har fångat än, och mycket mindre frustrerande när man enkelt kan undvika Pokémon man inte är intresserad av att möta. Det gäller särskilt en del av Galar-regionen som kallas The Wild Area, som är ett stort, öppet område som ligger i mitten av regionen och knyter samman flera av dess städer. Jag hade hoppats att området skulle vara lite mer omfattande till ytan – det är inte direkt Skyrim vi pratar om – men det är likväl en smart nyhet som jag hoppas att Game Freak fortsätter att utforska i framtida spel. Det är enkelt att föreställa sig en uppföljare som är uppbyggd helt och hållet runt en sådan öppen värld.
Pokémon Sword & Shield är inte den omvälvande förändring som många fans hade hoppats på. Det här är fortfarande ett traditionellt Pokémon-spel stöpt i samma form som Nintendo 3DS-spelen, om än med många smarta förbättringar som gör det enklare att rekommendera än sina föregångare. Med en mer engagerande handling och brantare utmaningskurva hade Pokémon Sword & Shield varit en fullträff. I brist på det är det bara ett riktigt bra Pokémon-spel.
Du som har spelat varje spel i serien har med all säkerhet plockat upp det redan, och det gjorde du helt rätt i. Du som tog en paus från Pokémon efter Game Boy Advance och har väntat på rätt tillfälle att ge det en chans till har väntat länge nog: det här är rätt tillfälle. Pokémon-serien går en ljus framtid till mötes på Nintendo Switch.
