Luigi’s Mansion 3 börjar mysigt och rofyllt även om det bestämt verkar vara något riktigt lurt med hotellpersonalen som välkomnar Luigi och hans resesällskap till det lyxiga The Last Resort. Mycket riktigt tar det inte lång tid innan idyllen slås i spillror. Inte bara Prinsessan och toadarna utan även Mario blir tillfångatagen av spöket King Boo. Kvar är bara Luigi och hans söta spökhund Polterpup och det blir upp till dem att hitta vännerna.
Räddningsinsatsen försvåras avsevärt och blir en kombinerad vän-, knapp-, och spökjakt då det visar sig att knapparna i hotellets hiss har försvunnit samt att hela hotellet är hemsökt av ett stort antal vålnader. Till sin hjälp har Luigi, förutom vovven, den specialdesignade dammsugaren Poltergust G-00 samt sin gröna dubbelgångare Gooigi. Denna tvilling är gjord av grön gegga, tål tyvärr inte vatten, men kan lätt smita genom galler, undvika fällor och hjälpa till att lösa problem.
När man ändå är igång med sökandet kan man passa på att samla ihop pengar och ädelstenar. Det snålas verkligen inte med mynt, sedlar och guldtackor på det här lyxhotellet. Ädelstenarna är de dock lite mer återhållsamma med och för att hitta alla på varje våning krävs det ofta att man löser ett pussel eller hittar ett hemligt skrymsle.
Luigi’s Mansion 3 kan avnjutas på flera sätt tillsammans med andra. Dels är det enkelt för en person till att hoppa in, när som helst under spelets gång, och spela som Gooigi. I de fristående delarna av spelet, ScreamPark och ScareScraper, kan man spela kaosartade partyspel med upp till åtta av sina vänner eller jaga spöken under tidspress tillsammans med andra online. Det sistnämnda kräver att man har Nintendo Switch Online och tålamod då det saknas ett rankingsystem och balansering av svårighetsgrad beroende på antalet spelare, och det gäller att hamna med ”rätt” personer för att klar utmaningarna.
Hotellets Art Deco-design, de underfundiga namnen, den effektfulla musiken och lättskrämda Luigi – ja, allt i Luigi’s Mansion 3 skapar den perfekta lekfulla stämningen för att jaga spöken utan att det blir allt för läskigt. Det är snarare humorfyllt och underhållande om något. Hotellmiljön är färgglad och fantasifullt utformad. Många mer eller mindre tydliga pikar till populärkultur finns snyggt placerade lite här och var, precis som i de tidigare spelen. För att kommunicera använder Luigi exempelvis en Virtual Boo vilket är en allt annat än subtil referens till Nintendos mycket kortlivade Virtual Boy från 1995.
Kontrollen är inte perfekt. Ibland far Luigi omkring okontrollerat med sin dammsugare och jag lyckas inte riktigt styra eller sikta dit jag vill. Dessutom är inte heller djupkänslan perfekt hela tiden. Något fattas i 3D:n och utplaceringen av vissa objekt. Denna kombo får mig att rusa omkring i rummen insamlandes pengar eller jagandes kråkor med en precision som får Luigi själv att se ut som en osalig ande.
Trots de olika momenten – jaga spöken, lösa små pussel, damsuga upp pengar, leta ädelstenar och slåss mot bossar – så blir variationen rätt liten till sist. Upprepningarna är ett faktum och upplägget på hur man bekämpar vissa spöken är bara för irriterande. Ändå kan jag inte motstå charmen och sugs in helt i spelet. Detaljrikedomen, finurligheterna, och alla små referenser är underbara och gör att spelet känns väldigt genomarbetat. Så gillar du som jag att bo på romantiska lyxhotell, samla pengar, dammsuga och fånga spöken? Då kommer du också att gilla Luigi’s Mansion 3.
En andra åsikt: Rickard
Å ena sidan är Luigi’s Mansion 3 ett lekfullt, detaljrikt och rakt igenom charmigt äventyr som fungerar lika bra för den ensamme som för två, å andra sidan är det frustrerande och ibland direkt irriterande med otydliga bossfajter som lämnar en hel del övrigt att önska. Det är lätt att ryckas med och mysa när man knallar genom de fantasifulla hotellkorridorerna och fångarna vanliga spöken eller suger upp pengar, men samtidigt lika enkelt är det för mig att bara vilja stänga av ”skiten” när det blir för luddigt eller omständligt.
Det märks att utvecklarna har en känsla för design och detaljer, men de har tagit lite för många, snabba genvägar för att dryga ut speltiden, något som i sin tur resulterar i tråkiga och suckframkallande omvägar för spelaren. Tro inte att du är klar med något när du faktiskt tror att du är det, och det är något som vid minst ett tillfälle för mycket dras till sin spets i Luigi’s Mansion 3. Ett på många sätt fantastiskt spel när jag trivs, men raka motsatsen andra stunder.
3/5
