Recension: Lonely Mountains: Downhill

Att trassla sig ned från ett berg på en mountainbike på så kort tid som möjligt, utan att bryta ben eller spräcka skallen, är faktiskt något jag har viss erfarenhet av. Ja, inte just berg då, men väl småstökiga skogspartier. Mina ringa erfarenheter (och bristande, ja, allt) har dock väldigt lite att göra med  Lonely Mountains: Downhill. Lite som när jag spelar andra sportspel – det är på en annan nivå.

Jag gillar verkligen stilen i  Lonely Mountains: Downhill, med voxelgrafik och fågelkvitter istället för pumpande rock eller hiphop som försöker göra cykelåkandet häftigt. Vår ansiktslöse åkare är helt och hållet på plats för att hen vill uppleva berget, på sin mountainbike, och det är lätt att fastna i den audiovisuella världen som presenteras. Fast presentationen är ju inte perfekt, det här är inte den bästa versionen av  Lonely Mountains: Downhill, den saken är klar. Bilduppdateringen kämpar ibland, något som jag reagerar mest på i handhållet läge, där vi även får en hel del suddiga bakgrunder. Samma spel på min speldator är en helt annan, och helt ärligt snyggare, upplevelse.

Men inte handhållen, för det är så jag helst spelar  Lonely Mountains: Downhill. Det har problem här, med såväl bilduppdatering som att bena ut vart man ska på den lilla skärmen och den låga upplösningen, men det är minsann ett härligt sätt att bryta av dagen. Jag spelar inte  Lonely Mountains: Downhill särskilt seriöst, det blir några omgångar här och där, men det passar för mig. Då gör det inget att det inte alltid är självklart hur man tar sig ned för berget, var man ska svänga, trampa på eller bromsa – det blir en del av upplevelsen. Och så var det förstås tänkt, för första utmaningen på varje trail, och varje berg – flera av båda finns – är att bara ta sig ned.

Som sagt, det här är inte den bästa versionen av Lonely Mountains: Downhill, rent tekniskt, men det är den lugnaste och mest handhållna. Låter det som något tilltalande så bege dig till berget omedelbart.