En del spel borde man inte ens ge chansen, men man gör det ändå för det klar det där nostalgiska utslaget som aldrig riktigt vill gå bort. Dark Quest II är ett sådant. Det är ett spel som inte borde existera, för i sin trubbighet så finns det inget det borde ge en modern gamer.
Lite som spelet det så skamlöst kopierar, nämligen brädspelet Hero Quest, som jag älskade när jag var liten. Det var också trubbigt värre, något jag inte insåg förrän jag kom i kontakt med Warhammer Quest, även det ett brädspel, och sedermera digitaliserat i två utgåvor – precis som Dark Quest-spelen. Skillnaderna är mest fernissa, ärligt talat, för båda spelen är för långsamma, för brutala, och riskerar försätta dig i situationer där det känns – och kanske är – hopplöst att komma vidare.
Dark Quest, ettan alltså, var en skamlös klon av Hero Quest till Amiga. Trots att spelet kom för ett par år sedan så var det bara måttligt snyggare än retroklassikern. Båda spelen är sega historier som inte håller kvar spelaren särskilt länge, något som uppföljaren – Dark Quest II – gjort sitt bästa för att motverka.
Fast det är fortfarande rätt segt. Och jag irriterar mig över att jag inte kan låta mina äventyrare gå åt varsitt håll på spelplanen – alla måste gå till samma rum.
Som alla brädspel, digitala eller ej, av det här slaget så är Dark Quest II turbaserat. Du har olika stor chans att lyckas med saker, som att åsamka monster skada eller desarmera fällor. Denna chans kan utökas genom att du skaffar utrustning, med magi, eller med en dryck som du pimplar i byn innan du ger dig upp till slottet för att spöa trollkarlen. Och ja, har du spelat Hero Quest skrockar du förstås åt hur denna skäggiga typ ser ut, för det kunde vara direkt från brädspelets kartong.
Det är väldigt indie och lågbudget, det här, men jag gillar det ändå. Det blir fler omgångar än jag tänkt mig, och när det börjar bli för svårt så försöker jag ta mig fram ändå. Först i spelets senare hälft börjar jag tröttna, vilket troligen säger mer om mig än om spelets kvalitet. Men det här är min recension, och är du som jag och inte kan sluta älska trubbiga brädspel från 80-talet, så är Dark Quest II värt dina slantar.
