Fire Emblem: Path of Radiance till Gamecube var mitt första, och till en början mycket motvilliga, möte med Fire Emblem-serien. När spelet dök upp, tillsammans med uppmaningen att recensera det, försökte jag febrilt ta mig ut ur situationen. Trots otaliga försök att förklara varför jag hatade turbaserade strategispel så hamnade det, på något oförklarlig sätt, ändå på mitt vardagsrumsbord. Än i dag hävdar jag att det måste har varit någon form av mörk magi inblandad. Dessutom åkte jag på frossa, huvudvärk, och halsont samma kväll. Det låter ju onekligen som en förbannelse, inte sant?
På den tiden var jag i en period då en stor del av min speltid spenderades med enkla och mysiga spel. Spel utan blod, skräck, stress, och känslomässigt jobbiga beslut. Jag vet inte om jag någonsin tog mig ur den perioden… Senaste tiden har min favoritsysselsättning varit att plocka svamp i The Legend of Zelda: Breath of the Wild. Det om något måste räknas som mysigt särskilt när man undviker allt som kan utgöra en fara för Link. Nåväl, mer om mina äventyr på villovägar i svampskogen en annan gång.
När jag väl återuppstått från de döda/influensan, och var vid medvetande nog för att spela, låg Fire Emblem där och väntade. För svag för att orka hålla min gard uppe kapitulerade jag och startade Gamecuben. Vad som sedan hände är lite dimmigt, tack vare kvarvarande feberfrossa, men jag blev helt fast i spelet. Efter 70 timmars feberspelande kunde jag konstatera att jag tydligen inte alls hatade turbaserade strategispel. Att min OCD fick härja fritt när det skulle delas ut ”skill points”, levla alla figurer, och sköta inventarierna tror jag var en viktigt komponent i att jag fastnade så hårt för Path of Radiance.
Om det blev något märke i trägolvet efter alla de gånger jag somnade och tappade GC-kontrollen är oklart. Men med all säkerhet kom varken människor eller djur till skada under de otal gånger jag var tvungen trycka på reset-knappen. Varje gång någon i min bataljon dog kastade jag mig upp ur soffan i panik, trots mitt bräckliga hälsotillstånd, för att återställa ordningen. Det var en omöjlighet för mig att förlora någon! Att hantera misslyckandet och smärtan när någon av mina nyfunna vänner dog var helt enkelt för mycket.
Nu när jag precis har börjat spela Fire Emblem: Three Houses har jag fegat ut lite och valt att spela spelet i Classic-läget. Ingen kommer alltså dö ”på riktigt” den här gången. Det känns lite mer sunt på det viset även om jag nu riskerar att inte gå in i spelet lika helhjärtat. Vilket kanske är – just det – lite mer sunt för mig. Vi får väl se hur det går…