Snooker är kanske inte den mest lukrativa sporten att göra ett spel på, så det är glädjande att Snooker 19 existerar. Här har vi alla mer eller mindre välkända spelare, från Ronnie O’Sullivan och John Higgins, till Mark Selby och Judd Trump. Det är med andra ord en så gott som komplett licens, hela vägen till BBC-kommentatorerna – Neal Foulds och David Hendon plöjer på under matcherna, lika upprepande som vanligt i sportspel. All grafik känns igen från tv-sändningarna, och det råder ingen tvekan om att det här är så nära snooker du kan komma utan att spela själv.
Snooker? Ja, det kanske inte är allmänt känt, men det är alltså ett biljardspel, och förbannat svårt i verkligheten, även om vissa får det att se enkelt ut.
Ja, han är galet duktigt. Tillbaka till Snooker 19…
Switch är inte världens starkaste konsol direkt, men Snooker 19 flyter på bra. Det är förvisso inget visuellt krävande spel, men med tanke på sporten det försöker simulera så är det viktigt att bollarna rullar mjukt och fint. Det måste kännas trovärdigt. Bortsett lite långa laddningstider, både mellan och i matcherna, så rullar Snooker 19 på som förväntat.
Men på tv:n, herregud vad Snooker 19 ser fult ut! Handhållet kan man acceptera en hel del, som att alla har snarlika kroppsmodeller – något som absolut inte stämmer bland snookerspelarna – men när de blåses upp på en fullstor skärm ser spelarna ut som monster. Ansiktena är som något ur ett gammalt skräckspel, innan allt går åt helvete. Det är lite synd, för en större skärm ger bättre känsla för vinklar och så, men Snooker 19 ser verkligen ut som ett halvkackigt Xbox 360-spel i tv-läget. Du vänjer dig förstås, men nej, det här är inte bra.
Vad som däremot är bra är spelets olika spellägen, med två karriärslägen och onlinematcher, jämte en snabb match. Och att du kan skynda på din motspelares tur (om det är en datorstyrd sådan) genom att hålla inne R-knappen. Det är inte med i den annars föredömligt korta instruktionen som du möts av första gången du spelar, men något som är uppskattat. För Snooker 19 är väldigt troget snookerupplevelsen, så en match kan ta väldigt lång tid – att kunna snabbspola när datorn spelar är välkommet. Jag både gillar och stör mig på spelets tempo. Det är realistiskt, men jag vill inte sitta och vänta, jag vill ju spela. Resultatet blir att jag bara startar Snooker 19 när jag verkligen har tid, det är inga snabba matcher för att man har en kvart över här inte. Det är både bra och dåligt.
Snooker 19 är tveklöst det bästa snookerspel jag spelat. Det säger kanske inte så hemskt mycket, men det här är ett spel gjort för fans av sporten. Ett bra exempel på detta är den knapphändiga inledningen – den behandlar bara hur du spelar spelet, inte hur du räknar poäng eller så, det förväntas du kunna. I vanliga fall hade jag nog stört mig på det här, men Snooker 19 är inte för massmarknaden, och som snookerspel är det svårt att klaga på. Förutom grafiken då. Jag hoppas det här blir en årlig grej, men egentligen behöver det inte vara det. Det finns nog här för att återkomma regelbundet en bra tid framöver.
