Recension: Rad

Rad? Jag tar mig en snabb titt på innehållsförteckningen: Double Fine, 80-tal, roguelike och post-postapokalypsm. Kan innehålla spår av humor. Det här låter ju sannerligen som en alldeles lysande fredagskväll. Men tänk dig att du har beställt din favoritpizza, och när du väl hämtat hem den och laddat upp med tre liter cola framför TV:n så upptäcker du att de glömt ditt favoritpålägg. Trist, men pizzan går ju trots allt att äta ändå, även om det är långt ifrån optimalt.

Det är lite så jag känner med Rad.

I en värld som gått åt skogen två gånger om skickas du, som en ungdom hämtad direkt ur Stranger Things, ut i världen på jakt efter tillgångar för att hjälpa de överlevande som fortfarande klamrar sig fast vid livet. I bästa roguelike-anda uppgraderas du i takt med ditt avancemang, men skickas å andra sidan tillbaka till ruta 1 igen vid första bästa dödsfall.

Lite likt briljanta The Binding of Isaac får spelaren här olika mutationer som inte bara vanställer spelaren, utan även bidrar med ibland lika starka som udda attacker. Du kommer snabbt att bekanta dig med möjligheter som att kasta ditt eget exploderande huvud på fiender, eller bajsa ut spindelliknande varelser med ditt eget ansikte på som hjälper dig i strid. Ja, du hör…

Men medan Rad i grund och botten är ett hyggligt underhållande spel med ett gemytligt om än anonymt 80-talssoundtrack, så lider det en smula av lite väl mycket upprepning, och framför allt av horribelt nedgraderad grafik på just Switch. Grumligt, grötigt, luddigt och så vidare.

Nej! Switch-versionen är inte i närheten av att se så här skarp ut.

Fast jag har ändå kul, och återkommer gärna till Rad som är långt ifrån ett dåligt spel, det usla mottagandet på Switch till trots. Men visst, har du möjlighet att spela på något annat format så är antagligen det ett säkrare val. Åtminstone för dina ögons skull!

Bra