Det måste sägas direkt: Det är hopplöst att recensera Collection of Mana. Här har vi tre japanska actionrollspel i Mana-serien – där de flesta äldre gamers har koll på Super NES-höjdaren Secret of Mana – och de är alla troget återgivna för att flirta med retrofantasterna. Det betyder också att du, om du inte har någon rosaskimrande nostalgisk koppling till de här spelen, inte kommer ha samma upplevelse. Alls. Personligen har jag hur många fina minnen som helst från såväl Final Fantasy Adventure som Secret of Mana, men någon som kommer i kontakt med dem för första gången kommer inte se förbi den föråldrade speldesignen eller det urkassa cirkulära menysystemet.
Men låt oss inte gå saker och ting i förväg. Collection of Mana innehåller alltså tre spel: Final Fantasy Adventure, Secret of Mana, och Trials of Mana som gör sin engelskspråkiga debut här. Är de spelbara i dag? Ja, det var ju det där med nostalgin, men okej – låt oss djupdyka.
Final Fantasy Adventure / Mystic Quest
Final Fantasy Adventure, kallat Mystic Quest i Europa (vilket för övrigt även var ett Super NES-spel), släpptes till Game Boy redan 1991. Det är det första Mana-spelet, och hette – förbryllande nog – Seiken Densetsu: Final Fantasy Gaiden i Japan, så det är något av en spinoff till den då framgångsrika Final Fantasy-serien.
Som alla Mana-spel så är Final Fantasy Adventure ett actionrollspel. Tänk dig The Legend of Zelda, NES-originalet alltså, fast med lite mer berättande och en Dark Lord som gillar att kasta hjältar ned för vattenfall, och du har Final Fantasy Adventure. Tänk även gammeldags speldesign, med nycklar som öppnar dörrar, och dessutom buggar som gör att du kan fastna i grottor om du inte har tillräckligt många nycklar med dig, och du har den här upplevelsen i ett nötskal.
Men! Final Fantasy Adventure är förbaskat charmigt i sin avskalade enkelhet. Det hade jag nog inte tyckt om det här var min första upplevelse av spelet, men jag gillar det skarpt, har alltid gjort. De extra inställningarna för vilken virtuell Game Boy du spelar spelet på må vara lite skeva, men jag gillar dem.
Secret of Mana
Secret of Mana, eller Seiken Densetsu 2 i Japan, släpptes till Super NES 1993 och var en hit. Här introduceras möjligheten att spela tillsammans med två kompisar, något som inte direkt var – eller är – vanligt för ett actionrollspel. Det är också här vi får det så kallade Ring Command-menysystemet, vilket är så urbota korkat att jag inte förstår hur jag inte svor över när det begav sig. Även efter timmar med spelet kan du förvilla dig i menyerna till följd av tillfällig sinnesförvirring, och översikt, nej det är inget vi jobbar med här inte.
Just det, allt var inte bättre förr. Så var det ja.
Som om Ring-menysystemet inte vore nog så har det här actionrollspelet ett väntsystem, så när du slagit med ditt vapen så måste du vänta på att en mätare ska laddas upp till 100% igen för att göra ordentligt med skada – annars viftar du bara med ditt vapen och monstret kommer säkerligen överleva. Det var inte direkt bra för spelflytet om ni frågar mig, men jag kan förstå att vissa gillar det.
Secret of Mana bjuder på en mysig, lite småfånig, historia där du ska ladda upp Mana-svärdet för att besegra ondskan. Som vanligt är det mycket mer än så som försiggår, men det är stommen i det hela. Eftersom min japanska är ytterst bristfällig (läs: obefintlig) så vet jag inte om uppgifterna att översättningen gjordes på en månad och är en katastrof är sanna, men nog känns Secret of Mana trubbigt ibland.
Secret of Mana hajpades till tusen, och det sålde bra, även om åsikterna går isär om var det faktiskt sålde de knappa 2 miljoner exemplar som rapporterats. Kanske är det så att det inte rörde sig om så många utanför Japan trots allt, men å andra sidan var det närmast hopplöst att få tag på en kassett när det begav sig – min utgåva kom från Tyskland och kostade som två fullpris-spel. Tack för det, Square – ni kunde gjort några fler, för jag känner många som aldrig fick tag på spelet alls.
Secret of Mana är bra, men det är överskattat. Det var liksom inne att gillar Secret of Mana, något som säkerligen var Tobias Bjarnebys fel, efter att ha snackat upp allt Square satte sin logga på i diverse speltidningar. Rätt eller fel, hajpen var total, och den blev inte mindre av att spelet var så svårt att hitta. Det blev mytomspunnet, kittlande för alla som tyckte att de turbaserade japanska rollspelen var för sega.
I dag känns Secret of Mana oputsat och slarvigt. Kontrollen är sladdrig och menysystemet är en katastrof. Men det är ett charmigt actionrollspel och nostalgitrippen är förstås total för en annan, även om jag nog tycker att andra liknande spel gjorde vad Secret of Mana gjorde, fast bättre. Ja, förutom möjligheten att spela flera spelare då, den är tämligen unik.
Trials of Mana
Först och främst, vi måste prata om den där loggan, för den är så hiskeligt hemsk att det är pinsamt. Jag menar, titta på den? Varför? Inte blir det bättre i remaken som kommer nästa år, där är logotypen ännu värre, men mer om det senare.
Trials of Mana är inte släppt i väst tidigare, utan vi känner det som Seiken Densetsu 3. Spelet släpptes i Japan 1995, och det är något av ett mysterium varför Square inte valde att släppa en engelskspråkig version av det här spelet när det begav sig, för Secret of Mana var ju hyllat till skyarna. Lokaliseringskostnader, och slutet på 16-bitarseran säkerligen, men ändå? Känns som att det hade varit säkra pengar, men Square på den tiden höll ju på sina spel.
Trials of Mana är ett ypperligt spel med högt omspelningsvärde. Du väljer nämligen mellan sex spelbara karaktärer, alla med olika klasser, när du startar ditt äventyr. En blir hjälte eller hjältinna (det vill säga du), och den andra får spela birollen. Beroende på vilka karaktärer du valt så blir storyn lite olika, något som förstås gör att du vill spela om Trials of Mana när sluttexterna har rullat. Övriga karaktärer dyker dock upp i storyn, så det är inte sex helt olika historier här, men skillnader finns. Och ja, du kan spela Trials of Mana med en vän, men blott en den här gången, och inte totalt tre spelare som i Secret of Mana.
I övrigt är det här på många sätt och vis en naturlig uppföljare, om än inte storymässigt, till Secret of Mana. Den största skillnaden är att väntesystemet är borttaget till förmån för något lite mer tajmingbaserat, samt att Trials of Mana är väldigt mycket snyggare. Det är också buggigt med segbläddrade menyer, något som Super NES-originalet också ska ha lidit av, men om du väntat hela ditt liv (nåja) efter att ha spela det tredje Mana-spelet så har du förstås överseende med detta. Lokaliseringen känns välgjord och det finns inte särskilt mycket att klaga på här.
Om det inte framgår: Trials of Mana är bra, det är bara förbaskat synd att jag inte fick spela det när det släpptes. För utan rosatindrande nostalgiögon vet jag inte riktigt om det här håller, trots pixelgrafik och animationer av tokigt hög klass. I dag finns det så mycket annat att spela, helt enkelt.
Det går inte att prata om Trials of Mana utan att prata om nästa års remake med samma namn. Bortsett den groteska moderniseringen av en redan vedervärdig logotyp, så får vi alltså en 3D-version av Trials of Mana. Det är till synes samma spel, återberättat, och förhoppningsvis buggfritt samt med ett acceptabelt menysystem. Jag kan nog se det fungera faktiskt, vilket gör mig lite frågande till varför man valde att ens släppa den här versionen? Collection of Mana hade förstås inte varit komplett utan det tredje spelet, och det blir ju lättare att motivera prislappen när det är tre titlar istället för två – varav en inte släppts tidigare – men ändå? Och om man nu ska tänka samling så finns det ju spel efter Trials of Mana i serien med, om än inte Nintendo-diton.
Å andra sidan fungerar det. Jag är inte nämnvärt intresserad av exempelvis en remake av Secret of Mana, men Trials of Mana har jag inte samma nostalgiska koppling till, så där ser jag fram emot en nyversion. Kanske är det en smart del av PR-maskineriet som vi ser här?
Några ord om hur du bör spela Collection of Mana är nog på sin plats. Final Fantasy Adventure har några extra Game Boy-specifika filter du kan välja på, men i övrigt så får du en 4:3-ruta med spelet mitt på skärmen. Det är alltså ingen anpassning till widescreen här inte, men du kan välja att zooma in lite för att utnyttja hela skärmens höjd. Gör inte det, pixlarna dras ut och allt blir kladdigt och äckligt. Detsamma gäller på en stor skärm, exempelvis din överdimensionerade dumburk i vardagsrummet hemma. Där ska du bara spela de här spelen om du gör det i sällskap med vänner, för det blir inte vackert. Handhållet är således vägen att gå, och då blir det riktigt trevligt.
Det känns bra att ha rett ut det här. Secret of Mana ska inte upplevas för första gången med smetiga pixlar av färgkriteklass. Det passar sig helt enkelt inte. Konstig inställning, det där. I synnerhet eftersom samlingen har bra kontroller för olika språkval, du kan spara överallt, och så vidare. Det finns rentav en liten musikspelare om du vill höra trudelutterna utan att uppleva spelet, vilket är fullt rimligt, även om jag personligen nog hade använt någon form av musikspelande smart telefon för detta istället för min Switch.
Nåja. Det är som sagt hopplöst att recensera Collection of Mana. Förvisso är det här min recension, och vad jag tycker är det enda som gäller, men även då blir det fel.
Är det en prisvärd samling? 450 kr är ganska mastigt för tre gamla rollspel kan jag tycka. Ska man vara sådan så anser jag nog att Final Fantasy Adventure borde kosta en femtiolapp, medan Secret of Mana och Trials of Mana kan få gå på hundringen vardera, eller 150 kr styck om man verkligen vill. Så Collection of Mana är en hundring för dyrt om man ska tänka så.
Men det ska man inte, för Final Fantasy Adventure för mig är värt mer än en femtiolapp, och jag föredrar min Switch framför min Game Boy Pocket, så det var kul att spela det igen. Secret of Mana har jag i och för sig på min Super NES Mini Classic, och i en låda någonstans med för den delen, men min Switch är framme och lättillgänglig. Och Trials of Mana, ja det har jag ju inte alls!
Collection of Mana finns för sådana som jag. Gamla spelrävar som gärna drömmer oss tillbaka till 16-bitarstiden, och samtidigt glömmer att det faktiskt inte var bättre förr. Yngre spelare får här en lektion i de japanska actionrollspelens historia, och det är ju fint, men kommer de gilla det här?
I slutändan spelar inget av det där någon roll. Collection of Mana må vara hopplöst att recensera, men vi har likväl nått slutet av den här texten, ni och jag. Och då kommer betyget. Uppenbarligen gick det att recensera Collection of Mana, trots allt, så nu vet vi det. Skönt, ordningen är återställd.
