Recension: Sega Ages: Shinobi

Sega fortsätter att fylla på Switch-förrådet med gamla klassiska arkadtitlar, och en av de nyare i raden, åtminstone för oss i väst, är Shinobi.

Även om det vid en första anblick verkar skrika ninja om Shinobi, så påminner spelet mer om valfri run and gun-titel från 80- och 90-talet. Sparkar och katanas blir det nämligen bara på tal om de få gånger en fiende kommer riktigt nära inpå, övrig tid spenderas med att spamma skjutknappen som får vår hjälte, Ninjutsu-gurun Joe Musashi, att kasta kaststjärnor, skjuta små missiler och jag vet inte vad. Shinobi är således långt mer projektil möter torso än fot möter kulpåse.

Men det gör spelet, i mina ögon, fantastiskt roligt.

Det må vara gammalt som gatan, simpelt som satan och alldeles jättekort. Men under halvtimmen eller vad det nu var det tog att klara hela spelet så tröttnade jag aldrig. Kanske svårt att göra det på 30 minuter, men kontrollen är fruktansvärt tajt vilket gör att jag njuter av varje sekund.

Simpelt, nämnde jag. Men förstå mig rätt här. Shinobi är endast simpelt när det kommer till koncept och utförande. Spring, hoppa, mörda och rädda gisslan. That’s it. Själva utmaningen ligger på en helt annan nivå. Utan den valfria tillbakaspolningsfunktionen som låter dig gå tillbaka tio sekunder när som helst i spelet, så hade jag inte kommit långt. Och då hade jag definitivt tröttnat.

Det går att leka lite med olika grafiska inställningar som bakgrund, ”scan lines” och storlek på skärmen för den som önskar det, men inget förändrar vad Shinobi i grund och botten är och hur det upplevs. Som ett stenhårt arkadspel från förr. Kul, tajt och oförlåtligt. Men man får ta det för vad det är, just ett Sega Ages-spel

Bra