Recension: Pawarumi

Pawarumi kom från ingenstans och bjuder på en visuellt imponerande rymdskjutarfans. Stilen beskrivs som mesoamerikansk, så tänk Mayakultur. Det ser riktigt bra och originellt ut, och är ett trevligt avbrott från den Geigerska designtraditionen i genren.

Modellen är bekant för shmup-tokar. Du har vapen i tre olika färger och de gör mer skada om du använder rätt färg mot rätt fiende. Så gröna fiender ska skjutas med rött, blåa skjuts med grönt, och gröna ska i sin tur utsättas för blåa attacker. Dessutom har du en sköldmätare, det enda mellan dig och döden, som byggs upp genom att använda samma färg som fienderna har mot dem, så spräng röda fiender med det röda vapnet så ökar sköldmätaren. Och ja, du har även ett supervapen som byggs upp successivt. Spara på det till bossarna, annars står det GAME OVER på skärmen och du får börja om från början.

Det kommer för övrigt stå GAME OVER ganska ofta, för Pawarumi är inte ett överdrivet lätt spel. Tankarna går till Ikaruga, även om jag nog upplever Pawaramisom lite mer lättillgängligt.

Det finns någon form av story här, anledningen till att världens starkaste skepp har de här gudabenådade vapnen, och varför vi skjuter oss igenom banorna, och den berättas mellan banorna. Dessvärre tillför det absolut ingenting, inte minst eftersom mellanspelet lyckas med bedriften att lagga lite då och då, något som sticker i ögonen eftersom spelet i övrigt flyter på bra. Lyckligtvis kan du skippa storyn och koncentrera dig på skjutandet.

Om du är sugen på ett klassiskt rymdskjutarspel så är Pawarami ett bra val. Det är måhända lite lättare på TV:n, men personligen tycker jag det kommer till sin rätt i handhållet läge. Så spelar jag det, i korta pass, tills GAME OVER skrattar åt mig för femtioelfte gången.

Bra